go strong or go home
Ni alla vet ju hur det är att skjuta fram saker. Som tillexempel, äh jag gör det sen eller jag gör det om en stund eller jag vilar en stund så kan jag göra det efter jag samlat krafter och sist men en av de största, jag gör det imorgon.
Det spelar ingen roll om det är dammsugning, disk, tvätt, handling, fixa något eller plocka undan saker. Och det förekommer väldigt ofta i träningen.
Bara det att ta steget att få på sig och komma utanför dörren kan ta en evighet. Man kan sitta och peppa sig själv i timmar och känna att jajemensan, here we go, jag känner mig så jävla taggad. Det här ska bli så sjukt skönt.
Solen skiner, plusgrader ute, humöret är inget annat än på topp så ingen kan komma i ens väg.
Ända tills man kommer till hallen sätter på sig sina fantastiska löpardojjor och är påväg mot dörren.
På den lilla lilla lilla sträckan har hjärnan hunnit tänka 80000000 gånger på dagens runda, vilket oftast lyder; men gud det är ju en jävla bit, skorna är ju faktiskt inte så mycket använd vilket resulterar i skavsår. Men asså hoff jag hade nog kunnat fixa fisken innan så slipper jag göra det när jag är helt slut. Okej det här är första sekunden på en timme. En timme är sjuuuuuukt lång tid. För tänk när man sitter i bilen och åker i tio mil liksom. Det tar en timme.. och då är man något rastlös nu ska jag pw/jogga/springa hur lång tid kommer inte det kännas?! Bara stirra på ingenting. Man kanske skulle ringa och höra om någon vill hänga på det brukar ju faktiskt kännas mycket roligare då. Kan man snacka lite goja stanna och låtsas stretcha för att dölja att man är så sjukt lat och knappt har motivation att röra sig.
Ja man har i tanke att hur gott skulle det inte vara men något riktigt sliskigt som bara dränker min sorg att inte lyckas med min kamp.
Bara för att...?!
Vad är det som gör att vi inte hittar det rätta motivationen?
Vad är det som gör att vi inte bara äh nu räcker det med de här patrasket till influensatankar för att jag ska fan mig låta min hälsa och mina drömmar slå ut dom där parasiterna som är i min hjärna och kööööra !
Men näe.. det är ju lätt för dig att sitta och skriva om det här i din blogg på datan liksom.. lättare sagt än gjort, fattar väll vem som helst..
Tro mig JAG VET ! För jag har fortfarande dom här parasiterna i min hjärna som absolut alltid självklart väljer göttamys på kvällarna istället för dom där situpsen som jag vaaarje dag 7 dagar i veckan 365 dagar om året 12 månader i stöten och dom där härliga veckorna som tillsammans är 52..
I måndags antog jag och min sambo att vi skulle göra en challenge varannan dag ska vi pw/jobba från sandarne där vi bor till stan. Vilket är ca 8km.
Och det är inte långt, absolut inte det är samma sträcka som jag har löpt runt forsbacka 36500000 gånger. MEN...MEN...MEN...
Det är ju sträckan som känns längre pga PARASITERNA som intalar min hjärna att mjooooolu jävel.. du vet att flygsträckan. Den är ju kind of a skit rakt fram hela vägen. Och det är ju uppåt och neråt och inga människor och massa bilar och tänk på vintern och tänk på hela sträckan som du åker med bilen du vet ju alla ställen och nu är du vid nyhedsvägen, du ska för äbi hästarna, den där stolpen som är trasig, ruckliga huset, svängen in till nedre delen av flygstaden där grindarna är INNAN du kommer till stora infarten. Det är en bra nog jävla skit lång bit.
Och när jag sen gick och gick och gick och gick och gick och sen sprang och sprang och gick och sprang så var jag framme.
Men då är det ju nästa del som spelar upp förbi den och den och den innan du kommer dit..
Nåväl, jag var framme och hade nått mitt mål jag var i stan, promenerade och kände mig så jäklar grym och det var så sjukt skönt. Om man bortser från onda benhinnor höfterna och röven var väll sådär. Men det är ju smällar man får ta i början innan kroppen vant sig. Och än idag tre dagar senare så undrar jag varför i h-vete antog jag utmaningen?! Jag har träningsvär som fan jag har ont i min svank och det är det ena med de tredje. MEN...
Jag gjorde det för mig själv för att jag vet att när jag har börjat se resultat då är det verkligen ingen som kan stoppa mig. Men då gäller det verkligen att jag håller det här stenhårt och inte fuskar. (Åt pizza igår) men det var en belöning för sprutan dom gav mig på sjukhuset !
Ni ser ännu en lame bortförklaring. Inte bara ni andra som är sån piggy som vill lata sig i griseboet ;)
Har ni ett mål har ni en dröm, älskar ni träningen, känner ni er fantastiska när ni gjort det, hatar ni träningsvärken men ändå älskar den när ni är som Ingrid 97 och måste ha en sån där bärlyft för att resa er ur sängen och sätta er på toan och ha hjälp när ni klär på er ?!
Ja men då har ni era svar där ! Sluta lata er som björnen som ligger i idet för när sommaren kommer så kommer ni tänka att, nää inte beach 2015 heller och om jag hade tränat stenhårt ett år nu så hade jag haft värsta kroppen. Got damn it, jaja beach 2016 here i Come ! Och så blir det ett mönster för varje inplanerade år ! ;)
KRIGARE KRIGAR, DIN RESA RÄKNAS, GO STRONG OR GO HOME !
Puss o kram
Hadeeeeeeeee